onsdag, juli 30, 2008

Det har varit en lång vecka

Det har varit tyst här ett tag. Det beror på att jag varit och hälsat på min sjuka mor. Det var ett jobbigt besök, eftersom hennes tillstånd förvärrades för var dag jag var där. Jag måste säga att jag verkligen beundrar människor som orkar ta hand om sina nära i hemmet en längre tid - jag var helt slut såväl fysiskt som emotionellt efter bara några dagar. Det värsta är att behöva se hur personligheten förändras och allt blir virrigt. Alla måste vi ju härifrån någon dag, men man skulle ju önska att det skulle gå snabbt. Det kändes som om det var de längsta dagarna i mitt liv.

Men det finns också positiva saker: Picasso har ätit som en häst och verkar må jättebra. Han blev så glad när jag kom hem att han till och med sprang runt lite av rena glädjen, och det var nästan så att han ville leka lite också. Han har ju inte haft något större lekintresse sedan han började få sin köldkörtelmedicin.

Och så fick jag djurterapi av det bästa slaget när jag var hemöver: systerns hund hade fyra små gulliga valpar:

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag kan inte säga att jag förstår dig, för det kan jag inte riktigt göra i och med att jag inte varit i samma situation själv. Jag hoppas dock att du tar hand om dig själv, trots det jobbiga med din sjuka mamma.

En finsk kram från Tyskland!

-Anne- sa...

Tack, Haydee.
Det här är en situation som man inte skulle önska någon. I det här fallet kan man nog se slutet som en välsignelse för alla parter.

Helena/Bildbloggerian och Fototriss sa...

Stackars dig och din mamma - du har haft (och har) det tungt på flera plan nu förstår jag. Det måste kännas fruktansvärt att stå bredvid och se hur allt förändras.

Men jag tycker det är bra att du ändå kan hitta ljusglimtar också, det är viktigt tror jag för att orka fortsätta framåt. Och djurterapi är fantastiskt! Jag kommer ihåg hur härligt det var att volontära på ett katthem när jag var sjukskriven - man kan få en enorm energi av att umgås med djur!

Nos-bilden är helt underbar!

Kram från mig.

-Anne- sa...

Tack, Helena. Jo, jag tyckte det var lite väl mycket på en gång. Det var i alla fall skönt att Picasso var hemma och tog emot mig när jag kom hem.